Murvell

Jag sitter och följer lite bloggar för att fördriva tiden om dagarna.
Och idag så kände jag mig så jävla träffad, eller inte träffad, men jag kände mig inte ensam..
Någon hade skrivit i mina ord. Någon uttryckte sig i ord om det jag inte kan tänka..
Jag blev så.. nöjd..
En suck av lättnad på sätt och vis.
Man kanske står folk närmre än vad man tror, för min klasskamrat Sandra Enblom har precis tagit ord ur mun på mig :


"Snart känner jag att jag inte orkar mer, har vart så himla mycket
nu på sista tiden och jag hatar förändringar. Jag behöver min trygghet
och jag behöver veta att folk inte lämnar mig i sticket osv.
Nu närmar sig sommaren och studenten och de har jag längtat
efter så sjukt länge nu och ändå känns inget bra.
Hatar det här, jag hatar att ha dålig magkänsla, får panik av det!
Allt känns så konstigt och jag känner inte igen nånting,
känner mig sjukt ensam och jag hatar att jag tycker om dig så jävla mycket!
Fan, det känns som jag bara väntar och väntar på något som aldrig kommer hända,
och jag vägrar inse och gå vidare. För jag vill inte, jag vill verkligen inte.
Jag mår illa av bara tanken..behöver dig, men orkar inte känna mig
i vägen hela tiden jag vill bara ha det bra!!! 
Orkar inte med det här just nu
vill bara ta mitt pick och pack å dra!"

Det är verkligen för mycket just nu.